Julstämning

Ikväll var jag, Anna, Janett och Marcella på Operan. Där tog vi ett glas vin och lite kort.

Sen såg vi Nøtteknekkeren. Ger inte det julstämning så inte vet jag vad.

Klippet är från den svenska uppsättningen som är inspirerad av Petter och Lottas jul.

Snäppet vassare än den norska tycker jag allt, men självklart var det mycket fint ikväll också.

Frid. Lite julstämning om jag får be.

Jag vet att det inte ens är december ännu, men för mig börjar julen alltid 1a advent. Och när julen börjar, då vill jag ha snö. Förra året kom snön hit till Oslo redan den 14 november. Det vet jag för det var forsta kvällen jag hånglade med Adrian. Magiskt. Om blott två dagar är det december. Yr.no snackar om 10 plusgrader och regn. INTE ok.

På tal om julstämning finns det en del saker som inte går att köpa för pengar. Julstämning är en av dem. Folk tjatar och tjatar om julstämning som aldrig infinner sig, och bättre var det förr. Stress, stress och köpa, köpa, köpa. Köp så mycket julstämning ni vill. Adventsstjärnor, hyacinter, julklappar, glögg, tomtar, halmbockar, granar och ugglor. Allt går att köpa. Men någon riktigt julstämning blir det inte av om man tror att det räcker. Det handlar om att stanna upp, titta, lyssna och lukta på julen. Allt behöver inte alltid vara så jävla perfekt. Skit i allt som "måste" göras. Ut i skogen och klappa granar. Ät upp hela pepparkaksdegen. Peta in små nejlikor i en apelsin och kör ner näsan. Infinner sig inte den berömda julstämningen då så vet jag inte vad.

Igår fick jag lite julstämning som ett brev på posten. En fin liten julkalender. Från mamma och pappa i skogen. Tack!

Använd kondom, kids!

Skägg!

Nu har Movember blivit ett vedertaget koncept även här i Norge. Det hela började för några år sedan i Australien, då män i alla åldrar låter mustaschen växa och gro hela november för att samla in pengar till och sätta fokus på mäns hälsa. Det innebär att gatorna nu, så här mot slutet, börjar fyllas av skäggprydda män. Stiligt. Det är många som inte nöjer sig med en liten fånig mustasch och kör på med helskägg i stället. Ju mer hår, desto bättre. Den enda anledningen till varför jag är pyttelite bitter över att vara kvinna och inte man är att jag aldrig kommer kunna odla mig ett praktigt skägg. Ett lurvigt ett som värmer om kalla vinterkvällar. Det och att slippa kön till tjejtoan när man är ute.


Det här är Elmar Weisser. Han har precis kammat hem totalsegern i Skägg-VM som gick av stapeln i Trondheim. Människan har skulpterat en ren i sitt skägg. Grattis.

1:a Advent

Jag anar ugglor i mossan

Vad är grejen med ugglor? Nu när det börjar närma sig jul fylls stadens gator och butiker av ljus, granris, tomtar och ugglor(?!). Det ska vara ugglor på halsband och örhängen, ugglor på kläder, för vuxna så väl som för barn, ugglejulgranskulor i granen, ugglebilder på adventsljusen, scrapbookspappersugglor på var och vartannat julkort, ugglekuddar i sofforna i alla heminredningstidningar och självklart slår vi i år in alltsammans i omslagspapper fyllt av pastellfärgade ugglor. Jag anar ugglor i mossen. Eller mossan. Vad jag har hört är ugglor inte alltid så snälla och oskyldiga som de har oss att tro.

Ugledikt

Jeg har aldri hilst på ugler før jeg.

Men i dag da jeg sto og plantet kål og salat kom en stor og tykk ugle bort til meg.
Han så snill og vennlig ut, men vet du hva han gjorde?

Jo, han sa att bedet mitt var rotete och dumt,

og att jeg hade for lang nese och for stor bart,
og att han kunne løfte store trær og kaste dem av gårde som fyrstikker,
og så trampet han rett ut i bedet og dro opp mange av kålplantene,

og tømte ut alt vannet av hagesprøyten,

og til slutt kastet han tunge steiner tilbake i bedet,
og spiste opp all salaten før han gikk sin vei.

Dum ugle.

Slem ugle.

Ugle som lyver og snakker stygt.

Nei, jeg hadde aldri hilst på ugler før,

men nå vet jeg noe om ugler.

Vet du hva jeg vet om ugler?

Jo, jeg vet at alle ugler er slemme.

Og alle ugler er dumme.
Og alle ugler lyver og stjeler og spiser opp salat,

og kaster stein i bed og snakker stygt.

Det vet jeg om ugler.

Derfor vil jeg aldri være sammen med ugler mer,

eller hilse på dem eller snakke med dem,

bare jage dem bort med stokker og steiner.

-Arild Nyqvist 1979-

Där hör ni. Lite inte på dem.

Quick Knit

Så här är det. Jag har länge, länge, länge velat lära mig att sticka ordentligt. Massproducera mysiga sockor till alla jag känner och slänga ihop en halsduk på en halv kvart så fort det

blir lite kyligt. Dessvärre har jag norra Europas kortaste tålamod när det kommer till att räkna maskor och trassla ut garn. Således har stickandet inte kommit längre en till ett par handledsvärmare. (Tålamodet tog slut någonstans vid tummen på den tilltänkta vanten...) Därför gick jag förra veckan och köpte mig ett par stickringar.

Plastiga saker i gräsliga färger, som fungerar ungefär på samma sätt som påtdockorna i slöjden gjorde. Ni vet, en trådrulle med fyra spikar som man lindar garn om och så kommer det ut en garnkorv på andra sidan. Vad man gjorde med alla dessa garnkorvar har jag inget minne av... Hur som haver så fungerar en stickring efter samma princip. Man lindar garn runt spikar och drar över öglorna, och hej vad det går! Vips så sitter man där med en mössa.

Hur bra som helst. Eller nästan iaf. Till nackdelarna hör bland annat att man blir rejält begränsad rent storleksmässigt. Det man stickar blir helt enkelt i samma storlek som ringen. Plus att det blir lite glest om man inte använder tjockt och dubbelt garn. Plus att det finns begränsningar på hur mycket man kan använda den egna kreativiteten. Plus att det känns lite fusk. Det känns inte som att man stickar på riktigt, det är helt enkelt lite för lätt. Det spelar väl egentligen ingen roll om man stickar på två pinnar eller en ring, tänker jag, men har samtidigt lite svårt för att se framför mig att denna metod skulle bli helt accepterad i gammelmors stickcirkel. Det känns lite som att använda pulverpannkakssmet eller färglägga redan färdiga bilder, istället för att rita själv.

Men tanterna kan gott fnysa och sucka. Jag tänker fortsätta påta hattar och mössor tills både släkt och vänner ser ut som Dobby i sista Harry-boken.

Nu har jag lärt mig hur man bloggar.

Först skriver man lite om vad man gjort idag.

Idag vaknade jag upp mellan två män. Vår nya sambo Mats hade gått i sömnen. Sa han i alla fall. Sen har jag varit på en handelsträdgård, blivit totaldissad av en besserwisserblomstertant, hälsat på Adrians pappa i Bøler, storstädat lägenheten, stickat en halv socka på fuskstickning, mjölksyrat gurkor och gått igenom 2500 bilder. 2500 bilder som jag trodde jag hade förlorat. 2500 bilder som låg på en kraschadhårddisk och aldrig mer skulle sett dagens ljus. 2500 bilder som snälla snälla snälla Mats (inte sömngångar-Mats, utan pappas gitarr-Mats) har tillbringat 12 timmar med att plocka fram. En efter en efter en. Jag är honom evigt tacksam!

När jag nu läser om min egen dag kan jag inte låta bli att inse att jag låter lite som om vore jag en tant. Tur att det är inne för unga tjejer att vara tantiga. (Det är visentligt att vara inne om man ska skriva en blogg)

Sen ska man lägga upp en bild på sig själv, gärna tagen i spegeln, och skriva lite om hur man ser ut och vad man har på sig.

Jag har på mig svarta ullstrumpbyxor, blå jeansshorts och en sönderklippt t-shirt från Levis. Tofflorna är 100% ull och en oförtjänad spontanpresent jag fick från Adrian i förrgår. Under läppen skymtar en Skruf stark white.

Avslutningsvis kan man lägga upp en länk till en låt eller en bild med en fin text. Här är en fin låt.

( "I use stuff other people have created to express my individualism")

Så där ja. Easypeasy att blogga.

Blogg?

Lite titt som tätt kommer jag på att jag faktiskt har en blogg. Jag kommer på en massa bra grejer som jag ska skriva i den. Sen glömmer jag. Eller skiter i det. När jag väl loggar in och ska börja skriva är alla ideer som bortblåsta. Så nu skriver jag ändå. Får se om jag kommer på något.

Nej, tydligen inte. Vi gör ett nytt försök sen.