Midsommar

Jag hade en så strålande midsommar i år. Det var länge sen jag firade midsommar, på riktigt, men i år hade jag bjudit hem mina fina folkisar till stugan i skogen. 

Vi började dagen med nedsågning av träd samt byggning av stång. 

Efterföljt av resning av stång,

samt dans runt stång. Man undrar lite var olika sångtexter kommer ifrån... ""alla goda renar" osv. 

Sen var det dags att slå sig ner vid bordet. Paj och sill. Tummarna upp tyckte någon. 

Och nubbe, såklart. 

Bästa efterrätten!

Sen kom ca en miljon knott och joinade, men dem rökte vi snabbt bort.

Sen dansade vi tills det blev mörkt och sen ljust igen. 

Bästa midsommarhelgen med bästa gänget!

Det här med nationaldagar...

Är det inte dags att vi tar och lägger ner dem nu...?

Kocktailparty

I söndags hade jag så himla, himla trevligt. Vi, ett tappert litet gäng från jobbet, samlades för att fira in sommaren med att dricka ljuvliga cocktails. Vi alla hade med oss ingredienser till en drink att bjuda de andra på, och så turades vi om att leka startenders.

Kanske världens bästa idé. Pia bjöd på den ultimata Bloody Maryn (typiskt kock att tillsätta soja för att få den perfekta umamismaken), Tore fixade MangoMojitos, Cornelia blandade Aperol med Prosecco och Thomas skakade fram ett gäng Whiskey Sours. Själv ville jag få till en riktigt försomrig drink. Jag hade i kylskåpet rabarbersaft med pepparmynta från min senaste visit i skogen, den ville jag involvera. Håll i er nu, för här kommer receptet på er nya favoritdrink;

Fyll upp ett glas, eller varför inte en liten burk, med krossad is. Slå över 4 cl gin och 2 cl (på en höft) rabarbersaft, med eller utan mynta. Fyll upp med sodavatten, kläm i en limebåt, garnera med ett par myntablad och skvätt på ytterligare en liten dash rabarber. Vill man tjusa till det lite kan man använda en rabarberstjälk som drinkpinne. Tadaa!

Jag kan nästan garantera att den kommer göra succé. T.o.m. hos dem som vanligtvis inte är så förtjusta i gin.

 M.v.h. / Ödmjukast i stan. 

Världens bästa skattjakt

Vi i familjen Karlsson är ju lite så där småkända för att tycka så mycket om att leka. Skattjakter, t.ex. är något som inte är helt ovanligt förekommande hos oss. Mamma är skattjaktens okrönta drottning, men förra veckan tror jag hon gick och överträffade sig själv! Hon skickade ut mig på en cykeltur som tog mig genom alla elementen, från stjärnornas eld, genom vind och vatten, och ner i jordens djupa mylla. 

Det hela började med att hon kom och gav mig en liten påse. I påsen låg ett brev där det stod;

"En gång för länge sen var jag vikare i en klass 4. De arbetade med rymden, och en av uppgifterna var att skriva en vers, en dikt. En flicka skrev något som jag sparat- men nu hittar jag inte boken jag skrev upp den i. Den handlade i alla fall om en flicka som gjorde en cykeltur i rymden, besökte planeterna, åt upp Jupiters röda fläck och kom tillbaka hem. Nu är det din tur- nu skickas du ut på en cykeltur på jakt efter stjärnor. Lycka till. "

I påsen låg också en karta, med sju stjärnor utmärkta, och sju små saker; en barkbit, en träkyckling, en bild på en trana, en lapp där det stod "1/2 miljon cm", en liten gul pappersbit med något mönster på, ett ekblad och en bild på stenbumlingar. Man kunde ju lätt tänka sig att varje bild hörde ihop med en stjärna på kartan. Den stjärna på kartan som låg närmast vårat hus såg ut att stämma överens med den plats där en stor ek växer, så jag cyklade dit.

 

Mycket riktigt. På den stora eken satt en stjärna, och jag var igång. 

 

Nästa självklara stopp blev den gamla milstenen som står längs Hissjövägen. Vi hade dagen innan räknat ut att en mil är 1 000 000 cm lång. 

 

Nu hade jag fått upp ångan och trampade vidare mot den lite otäcka kycklingfabriken, men man såg på långt håll den gula stjärnan som lyste vid infarten, så jag behövde aldrig komma så nära. (Jag är fortfarande lite rädd för det där stället efter att min bror en gång för länge, länge sedan tutade i mig att det var annat än kycklingar som slaktades i den mystiska fabriken...) 

 

Sen blev det lite värre. Jag hade en stjärna till att hitta på den här vägen, och jag letade bakom mången stenbumling och mången trädstam, utan resultat. När jag var på väg att ge upp passerade jag stenen där vi brukar hänga upp tappade navkapslar, och där satt minsann en liten stjärna och blinkade. Jag cyklade hem för att ta en liten vätske- och snuspaus. Då råkade mamma försäga sig, och det kom fram att den gula lilla papperslappen skulle föreställa en navkapsel. Vilken tur att jag hittade den i alla fall!

Nu hade jag alltså tranan, barkbiten och stenbumlingarna kvar. Några tranor brukar ju inte direkt hålla till längs våra skogsvägar, men när jag tittade på lappen igen såg jag fågelns latinska namn; grus grus. Aha!

 

Grustaget!

 

Barkbitsstjärnan fanns vid ett gammalt vedskjul. Där låg också något rött, som jag åt upp oavsett om det var en fläck eller inte.  

 

Och slutligen stenbumlingsstjärnan som satt på en av vår skogs alla trollstenar. 

Glad i hågen trampade jag hemåt med cykelkorgen full av stjärnor!

Sju stycken. Någon stjärnbildsexpert är jag då rakt inte, men en kan jag och den har faktiskt sju stjärnor; karlavagnen. 

Så jag letade rätt på en vagn, och på den satt allt en liten lapp;

"följ vinden i vimplarna, vinkande, visslande. samla blommorna - lägg dem i vatten- se dem slå ut"

Jag såg mig omkring och där stod faktiskt en vimpel och viftade i vinden. 

Jag följde vimplarna över äng och genom skog. Stinsen hjälpte till. 

På varje vimpel satt en liten pappersblomma. 

Och den allra sista vimpeln stod vid fågelbadet. Det var bara att lyda order och lägga blommorna i vatten. Katten vaktade. 

Och när blommorna slog ut såg man att de gömde varsin bokstav. 

Efter lite pusslande bildades ordet ölkällaren, så jag gick dit. (Visst, sörrni, i Hissjö finns minsann en ölkällare). Längst där inne hittade jag ett litet skräp. 

Det visade sig inte alls vara ett skräp, utan ytterligare en karta, med uppmaningen gräv här. Så jag gick till mammas nyuppgrävda land och började krafsa i jorden någonstans där jag tyckte att krysset var. 

Ganska omgående stötte jag på en liten burk. Som, bland annat, innehöll både frukt och blad från kastanjen. 

Och där, på kastanjens grenar, hängde faktiskt en skatt. En ljuvlig Gudrun Sjödén-kofta med rädisor och morötter, samt boken Det Vilda Köket, som jag (utan min mammas vetskap) har gått och suktat efter!

Så himla magiskt. 

Det finns i n g e n t i n g som doftar så gott som majskog.