Upp som en sol, och ner som en pannkaka!

Biosalen är fylld av spänning och förväntan. Klockan närmar sig det magiska slaget; 00:01. Dagar, månader, år för vissa, av väntan är alldeles snart över. Jag sitter nedgosad i min VIP-stol med ryggstödet ner och fotstödet upp. Popcornen i högsta hugg. Ostkryddade. Trailers för kommande filmer rullas igång. Skärmen tonas ned och det blir mörkt i salongen. De vackra inledningstonerna från Sagan om ringen ljuder från högtalarna, och sen hör vi gamle Bilbos välbekanta stämma. Men skärmen är fortfarande mörk. En lång halvtimme, då jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, senare är katastrofen ett faktum. Det blir ingen film. Vi får gå hem igen. Ny teknik, my ass.