Bästa affärn i stan!

Ett dataspel. En bok. En marimekkotröja med päron. Ett vykort. Ett garnnystan. En liten sked. Finaste jultröjan. En hög julpyssel. En matta. En till sak som jag inte kan visa pga inte vara nyfiken innan jul. 

Priset för allt detta undrar ni? 46 spänn. 46! Överskottsmarknaden i Katrineholm. Bästa affärn i stan!

Glad Lucia!

Två roliga saker som har hänt senaste veckan;

Jag åkte till Oslo och pratade så mycket med gammal vän och syster att jag fick ont i halsen. Sen kom Adrian farande från nordpolen med en kapetkalender i högsta hugg! Vi hälsade på mamma Tove på operan och fick se när de testkörde nötknäpparråttan! 

Vi åt middag med resten av galna familjen innan det var dags för Gogol Bordelloz med efterföljande Balkan Beat Party! Alltid bäst. 

Den andra trevligheten ägde rum i tisdags då det var dags för Hobbitpremiär och den här gången fick jag med mig självaste barndomsbästisen. 

Åh, den var så himla mysig. Det gör mig ingenting alls att de har ändrat så pass mycket från boken. Och det som den fått en del kritik för, att större delen av filmen bara är en lång, seg transportsträcka med ganska lite action, är nog det jag gillar mest! Det är ju så fint. Och Bard! Åh, don't get me started on Bard!

Dust in the vind

Idag var jag uppe på vinden!

 Det var väl inget märkvärdigt, kanske ni tänker nu, men det var det faktiskt. Jag har velat gå upp på vinden så länge jag kan minnas

Vägen upp till vinden går nämligen genom en hemlig lucka i taket på en garderob. Som är full av rena lakan. Därför har man inte fått klättra upp där. Men idag skulle sotaren komma och titta på skorstensröret som befinner sig där i krokarna och då var mamma tvungen att ta ut alla lakan och då fick man ÄNTELIGEGENE gå upp. Jag måste erkänna att jag hade ganska stora förväntningar på vinden. Ingen har varit där på gud vet hur länge, och i princip skulle där kunna finnas vad som helst. Typ reliker och artefakter, skatter och mumier, minnen från förr eller i alla fall ett gäng fladdermöss. 

Så lite besviken blev jag allt när jag kröp in och allt jag såg var damm och sågspån och spindelväv och råttbajs och damm. Inte en fladdermus i sikte. Men efter lite krafsande i sågspånet fick jag ändå med mig två skatter ner...

...ett fulländat råttskelett...

...och en hög tidningar från 1938. Inte så pjåkigt, trots allt. 

Sent i November

Här händer det inte så mycket nu för tin. Jag har varit väldigt, väldigt trött och ganska oinspirerad senaste tiden. Jag skyller på mörka november och världens tillstånd. Men det börjar dra ihop sig mot advent och juletider så snart piggnar jag nog igång ska ni se!

På dagarna läser jag matte och det kan man säga vad man vill om, men lite humor har de iaf klämt in mellan andragradsekvationerna...

Och ibland får man en liten uppmuntringsskattjakt och då kan man hitta en snus!

På kvällarna jobbar jag lite ibland och på nätterna pysslar jag. Den här paint-by-numbers-katten är på väg till Sue, hon som skickade mig fiskväskan.

 

Med jämna mellanrum trillar fantastiska saker ner i brevlådan. Från USA, Stockholm, Frankrike, Nederländerna, Italien, Polen, Sydafrika, Nässjö... Det är de bästa dagarna. 

Och Stinsen. Alltid Stinsen. 

Kayangel

Det finns en plats här på jorden som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Kayangel. Den lilla atollön som ligger längst norrut i den lilla önationen Palau. De kritvita sandstränderna med det knallblåa vattnet, kokospalmerna som vajar och knakar i vinden, de flygande hundarna som avtecknar sina siluetter mot natthimlen, de två små huvud"vägarna" som löper längs ön, kantade av hibiskusblommor och plumeriaträd, lukten av bränd kokos och fladdermusmusk, det ständiga ljudet av paluansk musik från en mobiltelefon och känslan av att det inte gör någonting att inte göra någonting.

Men det mest fantastiska med Kayangel är familjen Lazarus, som med en gång när vi kom till ön adopterade mig och Charlotta, gav oss våra paluanska namn och lät oss bli en del av deras familj. Innan vi åkte därifrån fick vi plantera varsin kokospalm och varsin bananpalm för att vi skulle veta att vi alltid var välkomna tillbaka. 

För några dagar sedan drog supertyfonen Haiyan rakt in över lilla Kayangel. Större delen av ön totalförstördes. Hus, träd, odlingar, skolan... Men alla 69 människor som trotsade evakueringsordern och stannade på ön klarade sig, och familjen bor nu hos sina släktingar på Palaus huvudö. Det hela kunde alltså ha slutat mycket värre, och jag vet att tyfonen har gjort större skada på andra håll, men det gör ont i hjärtat att se bilderna och tänka på vad som har hänt med den vackraste platsen jag vet om. Och att veta att familjen har förlorat sitt hem, och är utan kläder och andra saker. 

Jag har i alla fall idag fått ett mail från dem och de mår, trots allt, bra allihopa. Och även om det kommer dröja innan de åter kan flytta tillbaka till sin paradisö har pappa Lazarus redan planterat nya banan- och kokospalmer till mig och Charlotta, istället för dem som tyfonen tog.

Den känslan.

När man kommer hem efter att ha lämnat sin kära uppe i nord och rest hela dagen. Och har en hel hög med post som ligger och väntar på en. Och det där i ligger ett paket från någon man inte känner. 

Och man öppnar paketet försiktigt och får syn på det här mönstret. 

Och sedan det här ögat som kikar fram...?!

Och man sliter upp resten och hittar den mest fulländade väskan i tidernas tid. 

Den känslan.

Face your fears!

Varning för skitläskiga bilder!

Det här är Adrian, en helt vanlig tioåring. Men idag är ingen vanlig dag, för idag ska Adrian gå till tandläkaren.

När han kommer fram blir han lite ängslig...

...och när tandläkaren ropar upp hans namn blir han rädd på riktigt och vill inte följa med in. Det skulle han ha tänkt på innan han åt så jävla många geléhallon, säger tandläkaren. 

Och det är bara för stackars Adrian att ta plats i stolen. 

Men när man har varit duktig hos tandläkaren får man klistermärken. Så slutet gott, allting gott. 

Hur man förgyller en torsdagskväll i Bardufoss

Steg 1: Sätt på filmen "Burn after reading"

Steg 2: Ta en shot varje gång Osbourne Cox säger "Fuck"

Highway to the danger zone!

Den här veckan är jag och hälsar på Adrian uppe i Bardufoss och idag skulle jag äntligen få följa med upp i luften för första gången!

Jag fick inta kaptensstolen och knappt hade vi kommit upp i luften förrän instruktören sa att nu kan ju du testa att styra och svänga lite. Jag ba; Come again?!?!

Sen satt jag där som en annan Maverick och styrde nästan hela vägen till Tromsø!

Så sjukt fint var det!

I Tromsø stannade vi och åt lite lunch, och sen var det Adrians tur att fatta spakarna.

Helt plötsligt hamnade vi mitt i Sagan om ringen!

Och sen gjorde han någon jävla move så klementiner och skruvmejslar svävade helt stilla i luften i det lilla planet. Typiskt livsfarligt!

Men vi kom tryggt ner på marken igen och där var allting mycket tråkigare. 

Hopscotch

Nu är den äntligen snart drickklar, min, mammas och pappas öl med det något tveksamma namnet Hopscotch...

Hop för att den naturligtvis innehåller humle och scotch i och med att jästen som användes är skotsk. Tillsammans blir det hopscotch som ju betyder hoppa hage på engelska. Frågor på det? 

Victors musiklåda

För några veckor sen fyllde min kompis Victor hela fyra år. Victor älskar att hälsa på hos mig och det finns en anledning till detta. I vårat hus finns nämligen en musiklåda. Allting i den skramlar, plingar, piper, rasslar eller klapprar. Jag tyckte det var på tiden att han fick en alldeles egen. Tyvärr visade det sig att utbudet av skrammel och pling i Katrineholm inte var så mycket att hurra för. Det var bara att, som så många gånger förr, konstatera att om man vill ha något får man göra det själv. Himla tur att alla i Hissjöstugan är så bra på att samla på sig skrot och så dåliga på att slänga till synes helt oanvändbara saker!  

Av en gammal snusdosa, en pinne, lite tråd och ett par träkulor blev det en alldeles utmärkt liten snurrtrumma.

Av ett par träpinnar (jag tror det är stoppa-i-halsen-pinnar, men det går säkert lika bra med glasspinnar), lite papper och en gummisnodd kan man göra en slags kazoo som kittlar något fruktansvärt på läpparna.

Burkar med något skramligt i + pinne + tidningspapper + tapetklister = maracas!

Och såklart lekskoleklassikern toalettrulle fylld med ris.

Sen ville jag ha en trumma också och det var det lite värre med. En gammal yoghurthink fick duga. Ljudet blev lite burkigt, skulle man kunna säga...

Den gamla färgomröraren fick nytt liv och blev en klappra. 

Och av två yoghurthinkslock, lite ståltråd och ett gäng kapsyler pysslade jag ihop en liten tamburin.

Sen tog jag min lilla låda och åkte till Trosa där vi spelade på alla instrumenten samtidigt tills öronen blev trötta. 

Höstmusik

Här kommer en liten spellista med de låtar jag lyssnar mest på nu. Lite gammalt och lite nytt. Lite gullegull och lite gladpepp. Lite klezmersväng och lite blues. Lite nordiskt, lite brittiskt, lite jamaicanskt och lite franskt. Helt enkelt lite blandad höstmusik!

Skattjakt

Det är så sjukt fint att vara ute i skogen så här års! Och det finns ju så många fina små saker att titta på om man bara böjer sig ner ordentligt. Mossan och löven och barken och bajset och framför allt, svamparna! Äta dem får någon annan göra, men plockar gör jag gärna. Fast mest tycker jag om att leta efter de allra, allra minsta. De som man inte äter, men som är ljuvliga att se på. Då önskar jag ibland att jag hade en ordentlig kamera med ett riktigt bra objektiv så man kunde ta näranärabilder. Men å andra sidan är ju naturbilder aldrig lika kul att se på efteråt som man tänkte sig när man tog dem. Med det sagt kommer här nu ett litet gäng just sådana;