Tunnelbaneböcker

Nu när jag bor ett stycke utanför byn blir det till att åka tunnelbana till och från jobb. Det betyder att man får 40 minuter läsetid om dagen, vilket i sin tur betyder att jag har läst fler böcker de senaste två månaderna än hela förra året. Typ.

De här böckerna har jag läst de senaste veckorna. 

Jag började med att läsa två böcker av Arne Dahl, Europa blues och De största vatten.  

De ingår båda i serien om A-gruppen, den svenska rikskriminalpolisens specialenhet för våldsförbrytelser av internationell karaktär. Jag gillar att läsa deckare, det gör jag, men allt som oftast brukar jag störa mig på alla sidohistorier, om huvudpersonernas familjeliv, sexliv och det mesta som inte riktigt har med handlingen att göra. Jag blir otålig och vill komma framåt i boken. I de här böckerna blir det ju onekligen en del sådant, eftersom man får följa en hel grupp med poliser, inte bara en eller två. Men här stör jag mig nästan inte alls på det. Arne Dahl skriver roligt och charmigt och man tycker liksom om personerna på ett annat sätt. Och så är det spännande. Läs!

Sen läste jag Bed av David Whitehouse. Den handlar om en lite speciell pojke som på sin 25-årsdag bestämmer sig för att aldrig mer gå upp ur sängen. Han blir matad av sin mamma och till slut är han världens tjockaste man. Huvudpersonen och berättaren i boken är hans lillebror. Jag tyckte inte om den här boken. Jag gillar sättet författaren skriver på, roligt språk och roliga liknelser, men det roliga slutar också där. Det är så deppigt. Och jag känner ingen sympati för någon av personerna i berättelsen, jag skiter lite i hur det går för dem. Någonstans tror jag att boken handlar om vikten av att behöva och behövas, och slutet är menat som en fint och kärleksfullt slut, men för min smak var den alldeles för ocharmig och deppig. Tråkbok. 

How to be a woman, Caitlin Moran. Den här boken borde alla läsa. Oavsett kön och ålder. Caitlin Moran har fattat det här med feminism, och dessutom är hon asrolig. Min nya idol. Läs, läs, läs!

Jag läste Gypsy Boy av Mikey Walsh, som är en självbiografisk bok om hur det är att växa upp i en romersk zigenarfamilj i England på 80-talet, för att jag tänkte att den kanske kunde slå hål på några av de många fördomar som de flesta har om zigenare. Jag måste säga att boken bekräftade många av dem, snarare än tvärtom. Men ändå. Det är ett fascinerande folkslag som jag blev väldigt intresserad att lära mig mer om. Och trots allt som Mikey är med om under sin uppväxt är han i slutet av boken stolt av var han kommer ifrån, och han saknar det. Han lägger också skulden av allt det dåliga som folk tycker om zigenare på de irländska resande. Han menar att många tror att alla zigenare är våldsamma och kriminella, när det i själva verket bara gäller de irländska. Det tycker jag är en ganska grov generalisering för att komma från just honom. Intressant bok!

Slutligen var jag ju tvungen att se vad hypen handlade om. The hunger games-hypen. För er få som inte har hängt med har det nyligen utkommit en filmatisering av Suzanne Collins bok The Hunger Games. Den utspelar sig någon gång i framtiden i dagens nordamerika, som nu är uppdelat i en huvudstad och 12 distrikt. Varje år måste varje distrikt skicka iväg en pojke och en flicka mellan 12 och 18 år. De sänds in i en arena där de ska slåss för sina liv tills bara en återstår. Allt detta visas över hela landet på bästa sändningstid. Inte helt olikt Battle Royale. Författarinnan själv menar att hon aldrig hade hört talas om Battle Royale när hon fick idén till boken. Och boken är bra, om än lite för brutal för en ungdomsbok, för det är det den är menad som. En lite tramsig kärlekshistoria, lite politik och ungdomar som slår ihjäl varandra på tv. Man insåg på en gång hur det hela skulle sluta, men spännande var det så det räckte ändå. Hon är kanske inget språkgeni direkt, men språket i boken är väldigt lättläst och det bara flyter på. Jag läste ut den på ett par dagar. 

Jag såg även filmen här om dagen, och jag säger bara läs boken istället. Det är så mycket bakgrundshistoria man går miste om, och framför allt saknar jag att man missar allting som huvudpersonen tänker. I filmen är det, helt naturligt, handling på handling på handling och ger inte alls samma intryck som när man får vara med inne i hennes huvud. 

Slutligen har jag även börjat läsa uppföljaren till the Hunger Games, Catching Fire. Efter 19 sidor tror jag redan jag har räknat ut vad som kommer hända, och jag är inte jättesugen på att fortsätta. För min del hade det räckt bra med första boken, men vi får se. Kanske jag ändrar mig lite längre fram. 

Så där ja. Det är vad jag pysslar med på tunnelbanan. Nu ska jag gå och preppa inför den stora morgondagen. 17 mai.