En helg, t.ex. åkte jag med mor och far till Värmland. På vägen stod mitt drömhus och skräpade. Bokstavligen skräpade. Den som finge...
Målet med resan var Sunne och dess fantastiska berättarlada. Västanå teater satte upp Nils Holgersson. Jag har ett lite speciellt förhållande till just den här föreställningen. När jag var tolv år såg jag den två gånger, och blev närmast besatt. Därför var det med blandade och starka känslor jag bänkade mig för att, mer eller mindre, återuppleva ett av min barndoms starkaste minnen. Men den mestadels nya ensemblen klarade det med bravur. Förutom att Smirre gol. Tsss.
Dagen därpå gav vi oss ut på en liten utflykt på Värmlands småvägar. Bland annat hälsade vi på hos Vildhjärta och hennes figurer i skogen, fikade och köpte fina böcker på ett bokcafe och hittade en gammaldags handelsbod där man kunde köpa karameller i strut.
Och när vi ändå var i krokarna passade vi på att be pappa släppa av oss i Karlstad så vi kunde hänga lite med gamla vänner och titta på Quilty som var lika bra som vanligt.
Annars har jag mest skrotat runt i stuga och skog. Plockat lingon och aktat mig för duschen. En vacker dag kom Torkman förbi på väg till Kiruna och gjorde det vanliga.
Men trots allt detta evinnerliga hoppande så tycker jag ju om henne, flicksnärtan.
Sen följde jag i både vildgässen och Charlottas fotspår och drog norrut. Men det är en annan historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar