Det finns en plats här på jorden som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Kayangel. Den lilla atollön som ligger längst norrut i den lilla önationen Palau. De kritvita sandstränderna med det knallblåa vattnet, kokospalmerna som vajar och knakar i vinden, de flygande hundarna som avtecknar sina siluetter mot natthimlen, de två små huvud"vägarna" som löper längs ön, kantade av hibiskusblommor och plumeriaträd, lukten av bränd kokos och fladdermusmusk, det ständiga ljudet av paluansk musik från en mobiltelefon och känslan av att det inte gör någonting att inte göra någonting.
Men det mest fantastiska med Kayangel är familjen Lazarus, som med en gång när vi kom till ön adopterade mig och Charlotta, gav oss våra paluanska namn och lät oss bli en del av deras familj. Innan vi åkte därifrån fick vi plantera varsin kokospalm och varsin bananpalm för att vi skulle veta att vi alltid var välkomna tillbaka.
För några dagar sedan drog supertyfonen Haiyan rakt in över lilla Kayangel. Större delen av ön totalförstördes. Hus, träd, odlingar, skolan... Men alla 69 människor som trotsade evakueringsordern och stannade på ön klarade sig, och familjen bor nu hos sina släktingar på Palaus huvudö. Det hela kunde alltså ha slutat mycket värre, och jag vet att tyfonen har gjort större skada på andra håll, men det gör ont i hjärtat att se bilderna och tänka på vad som har hänt med den vackraste platsen jag vet om. Och att veta att familjen har förlorat sitt hem, och är utan kläder och andra saker.
Jag har i alla fall idag fått ett mail från dem och de mår, trots allt, bra allihopa. Och även om det kommer dröja innan de åter kan flytta tillbaka till sin paradisö har pappa Lazarus redan planterat nya banan- och kokospalmer till mig och Charlotta, istället för dem som tyfonen tog.
.jpg)
