Quick Knit

Så här är det. Jag har länge, länge, länge velat lära mig att sticka ordentligt. Massproducera mysiga sockor till alla jag känner och slänga ihop en halsduk på en halv kvart så fort det

blir lite kyligt. Dessvärre har jag norra Europas kortaste tålamod när det kommer till att räkna maskor och trassla ut garn. Således har stickandet inte kommit längre en till ett par handledsvärmare. (Tålamodet tog slut någonstans vid tummen på den tilltänkta vanten...) Därför gick jag förra veckan och köpte mig ett par stickringar.

Plastiga saker i gräsliga färger, som fungerar ungefär på samma sätt som påtdockorna i slöjden gjorde. Ni vet, en trådrulle med fyra spikar som man lindar garn om och så kommer det ut en garnkorv på andra sidan. Vad man gjorde med alla dessa garnkorvar har jag inget minne av... Hur som haver så fungerar en stickring efter samma princip. Man lindar garn runt spikar och drar över öglorna, och hej vad det går! Vips så sitter man där med en mössa.

Hur bra som helst. Eller nästan iaf. Till nackdelarna hör bland annat att man blir rejält begränsad rent storleksmässigt. Det man stickar blir helt enkelt i samma storlek som ringen. Plus att det blir lite glest om man inte använder tjockt och dubbelt garn. Plus att det finns begränsningar på hur mycket man kan använda den egna kreativiteten. Plus att det känns lite fusk. Det känns inte som att man stickar på riktigt, det är helt enkelt lite för lätt. Det spelar väl egentligen ingen roll om man stickar på två pinnar eller en ring, tänker jag, men har samtidigt lite svårt för att se framför mig att denna metod skulle bli helt accepterad i gammelmors stickcirkel. Det känns lite som att använda pulverpannkakssmet eller färglägga redan färdiga bilder, istället för att rita själv.

Men tanterna kan gott fnysa och sucka. Jag tänker fortsätta påta hattar och mössor tills både släkt och vänner ser ut som Dobby i sista Harry-boken.