Att man aldrig lär sig.

Det är lika dant varenda år. Solen tittar fram från sitt krypin bakom alla regnmoln. Man tänker att nu måste man passa på att vara ute och njuta. Så det gör man. Och efter blott ett par timmar är man röd som en kräfta. För att man inte har smörjt in sig. För att man är i Sverige och tänker att den här skruttsolen tar väl inte så mycket. Varje år. Att man aldrig lär sig.

Men förutom det där med kräftan har det varit en finfin dag. Uppe med tuppen vid femsnåret och åkte med pappan till flygplatsen. Efter att sedan ha kört runt lite på måfå i en timme hittade jag hem till min fina bästis Malin. Vi ses på tok för sällan. Men idag har vi passat på. Vi har ätit frukost och pratat och legat i solen och pratat och åkt ut till Stendörren och badat och pratat och ätit grillat och pratat och gömt oss för åskan och pratat. Som på den gamla goda tiden. Det var fint.

Typ så här fint.