Smultron

Smultron va. Ska vi prata lite om smultron? Finns det någonting i hela världen som smakar så mycket sommar som smultron? Finns det någonting i hela världen som luktar så gott som smultron? Finns det någonting som framkallar barndomskänslor mer än att trä små smultronpärlor på timotejstrån. Svaret på dessa frågor, mina kära vänner, är ett rungande nej. Förutom på den första för det är klart att vi ska göra det. Prata om smultron, alltså.

De senaste veckorna har jag (med lite hjälp från nära och kära) plockat mer smultron än jag någon gång tidigare har. Vi snackar alltså inte enstaka strån här, utan hinkvis. Och det känns lite ovanligt. Smultron är vanligtvis en lyxvara. Om man har tur har man liksom tillräckligt för att strössla ett halvt dussin över frukostfilen. Så när man väl har möjlighet att sleva i sig smultron med lite fil på toppen känns det inte annat än slösaktigt. Det är helt enkelt för gott.

Nu vet jag inte helt vart jag är på väg med det här, förutom att jag känner mig lite lurad. Enda gången jag får äta hur mycket smultron jag vill kan jag inte riktigt njuta till fullo. Och om man inte äter upp dem illa kvickt, om man ska vara lite ordentlig och sparsam, förvandlas de snart till en obestämbar, oätbar massa. Dygdens obelöning, som min kära morfar skulle ha sagt.

Nog svamlat, här är ett par saker man kan göra med smultron, förutom att låta dem bli bananflugsföda;

Smultronglass. En glassmaskin kan vara hushållets bästa investering. 

Smultronsløsh. Lite vatten, lite socker, lite citron, en näve smultron. In i frysen. Riv på rivjärn. Oslagbart en varm sommardag. 

Och om man vill kan man ju torka ett gäng. Vi testade att torka i ugnen. Det blev väl helt ok. Många små frön blir det. Det funkar säkert i kombination med någon form av musli, men annars är det ingenting jag varmt rekommenderar. Typiskt slös. Ät med grädde istället. 

Så där. Nu har vi pratat f'ärdigt om smultron. För den här gången.