Så här äre va, det jag är bäst på här i livet är att sova. Det jag är sämst på här i livet är att vakna. Detta har familj och vänner och, inte minst, pojkvänner, under åren fått erfara. För vaknar inte jag blir det ju på något slags orättvist vis deras ansvar att jag kommer upp och tar mig till skolan/jobbet.
typ såhär.
Adrian brukar vara ganska duktig på att förr, eller senare, få mig till liv. Här om dagen gick det dock inte riktigt som planerat. Han försökte väcka mig, i vanlig ordning. Jag reste mig upp, sa att jag var ledsen, och gick. Själv har jag ingen minne av att jag har vaknat, klätt på mig och gått ut. Själv vaknar jag nämligen på bussen. Fel buss. I ena handen har jag ett stadigt grepp om min kamera, den andra kramar handtaget på en tygkasse. I tygkassen ligger tre stickade mössor. Jag är väldigt, väldigt förvirrad. Jag måste ha gått i sömnen, eller åtminstone i halvsömnen. Skitläskigt.
Jag läser en artikel om somnabulism. Den säger; "Brukar du gå i sömnen? Hur vet du att du inte gör det? De flesta sömngångare märker inte att de går i sömnen eftersom de går och lägger sig igen innan de har vaknat och har inga som helst minnen av vad som har hänt."
Creepy. Jag vet att jag gick i sömnen som liten. Jag vet att jag har gjort det minst en gång i vuxen ålder. Vem vet vad mer jag kan ha gjort?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar