Lördag förmiddag. Regn och blåst på bryggan. Inga gäster. Jag står i köket och pratar med kockarna. Då, ropar Gustav innifrån kallköket; ANDRA SIDAN ÄR NI KLARA?! Jag klämmer i, ändå från tårna, och svarar; NEJ; HÅLL KÄFTEN, LÅT OSS VARA!
Lite elakt, kanske ni tänker. Men sommaren 2008 var jag på scoutläger, och på det stora lägerbålet var det ett par killar som reste sig upp och skrek just detta. Jag tyckte att det var sjukt kul, och sedan den dagen har jag gått och väntat på att få göra det samma. Tre och ett halvt års väntan är över. Jag har fått frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar