15 april
Jag har länge sagt att jag ska minsann aldrig skaffa nån jävla resedagbok eller blogg, jag har minsann viktigare saker att spendera min värdefulla tid på. Tydligen så har jag inte det. Så här sitter jag nu i en källare i Oslo och knåpar ihop mitt allra första blogginlägg. Mest är det nog för att slippa skriva till alla var och en och berätta hur det går för mig.
I onsdags tog jag mitt pick och pack och gav mig ut på en liten roadtrip tillsammans med kära, gamla rabarber. Nästan till Kristinehamn kom jag innan oljelampan började lysa. Jag var fullt medveten om att det kunde hända och trodde jag kunde ta det med en klackspark. Det kunde jag INTE. Fick spurta iväg till Karlstad och kasta mig på sista tåget till Oslo. Stackars Rabarber blev kvar på långtidsparkeringen vid tågstationen.
Huvudsaken var iaf att jag kom fram hel och hållen, och det gjorde jag ju. Jag tror minsann redan att jag trivs här. Lägenheten är jättemysig, även om cancerrisken känns ganska överhängande, mina nya sambos är supertrevliga och Oslo som stad verkar svårslagen. Jag gillart.
Sen var det ju det här med jobb. Har tagit det ganska lugnt på den fronten, var och provjobbade på Onkel Donald i fredags, verkar vara ett riktigt schysst ställe, och de har lovat att jag ska få vara ledig till Metalcamp. Jag struntade helt enkelt i de andra intervjuerna. Sen har jag tagit det väldigt lugnt. Världens bästa mamma kom hit i lördags med grejerna från bilen, så nu har jag iaf en liten sovhörna. Har idag inhandlat ett skynke från IKEA, något som jag är mäkta stolt över och har demonstrerat för alla som råkat komma i min väg. Jag har traskat runt lite på byn, som det så fint heter, åkt mycket tunnelbana ( efter ett smärre missförstånd angående Oslos biljettsystem har det gått förvånansvärt bra, alla vet ni ju att jag är något av en levande kompass...) och hängt i nya lägenheten. Imorgon ska jag ialla fall ta tag i saker och ting, har en jobbintervju nere vid Akker Brygge och efter det ska jag bestämma mig om jag vill ha det där första jobbet eller inte. Det verkar som att man kan välja och vraka lite här, man behöver inte direkt ta första bästa, så det känns skönt. Detta om detta. Ikke sant, Hans-Bertil?
Jag lyfter på hatten och säger tack för den här gången och på återseende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar